Sätter mig ner och slår upp en liten whisky. Samma procedur de senaste åren. Denna dag ska det vara en liten whisky ur flaskan som bara öppnas den 21 juli.

Idag är det nio år sedan min vän dog i en tragisk olycka. Han dog alldeles för tidigt och än en gång bevisar döden att den inte skiljer på ond eller god, ung eller gammal. Den bara slår till. Hårt och obarmhärtigt sliter den en människa från oss, oavsett om den personen är mitt i livet eller om den fått vara med länge.

Lördag den 19 juli för 9 år sedan satt jag och min vän i köket här i huset och pratade om allt och inget. Vi tog ett par whisky från en nyöppnad flaska och hade lite olika åsikter om den var bra eller inte. Jag vet att jag själv inte var så förtjust in den medan min vän menade att den var ganska god i alla fall. Vi planerade projekt framåt i tiden och säkert pratade vi också en del jakt, jag minns inte helt säkert.

Två dagar senare var han borta. Olyckan gav honom ingen andra chans. Olyckan ändrade allt och aldrig mer skulle vi sitta i köket här i huset och ta oss en whisky och prata jakt.

Man säger det så ofta men tyvärr så lever man allt för sällan efter devisen. Ta tillvara på dagen, i morgon kan det vara för sent.

Sedan den dagen står flaskan i barskåpet och varje årsdag, den 21 juli, öppnar jag flaskan och slår upp ett litet glas. Det får bli mitt sätt att hedra en vän som skulle varit med så mycket längre. Jag läppjar på whiskyn och känner smaken, nog är den ganska god i alla fall.

Skål min vän, var du än är!